Invigning av studieåret 2022–23

Vid invigningen av det nya studieåret höll önskade rektor att inleda året med en reflektion kring friheter med stor betydelse för konstnärlig verksamhet och för konstnärlig utbildning. Till invigningen var även Anine Kierulf, lektor vid institutet för offentlig rätt vid Universitetet i Oslo inbjuden att hålla ett tal om yttrandefrihet och akademisk yttrandefrihet. Anine Kierulf ledde en av Kunskapsdepartementet utnämnd kommitté med uppdraget att utreda olika frågeställningar kring den akademiska yttrandefriheten. Utredningen resulterade i NOU (Norges Offentlige Utredninger) 2022: 2 Akademisk Yttringsfrihet.

Rektorstal vid invigning av studieåret

Kunsthøgskolen i Oslo har delar i likhet med andra utbildningsinstitutioner in i studieår. Vi inleder nu det nya studieåret 2022–2023 och det jag tänkt är att låta detta tillfälle bli en möjlighet att lyfta fram teman som aktuella, relevanta och meningsfulla för vår verksamhet inom undervisning, forskning och förmedling. En sådan högaktuell tematik som också utgör något av en grundpremiss för vår verksamhet är den akademiska yttrandefriheten, en frihet som i sin tur är besläktad med akademisk frihet och yttringsfrihet.

Varför är det då viktigt att dedicera ett tillfälle som detta till akademisk yttrandefrihet, är det inte egentligen en överspelad diskussion eftersom det är enkelt att identifiera det som ska tystas och därmed enkelt att sätta gränser för vad som ska sanktioneras och vad som ska förbjudas. Är det egentligen någon poäng i att diskutera ämnet?

Under senare år har vi kunnat följa med i livliga debatter och diskussioner som på olika sätt berört synpunkter på gränsdragningar kring vad som bör eller inte bör kunna innefattas inom yttringsfriheten, den akademiska friheten och den akademiska yttringsfriheten.

Begrepp som Cancel culture och de-plattformering är exempel på tidstypiska uttryck för försök att definiera gränser för vad som anses inte borde få någon röst. Här är det viktigt att uppmärksamma att dessa uttryck för hur yttringsfriheter, som till exempel den akademiska yttringsfriheten, borde inskärpas används av båda läger på den politiska höger och vänsterskalan. Vad detta antyder och som kan vara värt att begrunda är att samma argument som idag för en själv framstår som självklara och relevanta för att stoppa uttryck kommer kunna användas imorgon av ens politiska motståndare för att till exempel tysta ens egen forskning, föreläsningar eller konstnärliga utvecklingsarbete.

Det jag i detta sammanhang önskar rikta uppmärksamhet mot har en utgångspunkt i konst och i konstnärlig praktik. Här är det viktigt att påpeka att konst i denna bemärkelse uppfattas brett och innefattande alla konstarter. Denna utgångspunkt kräver att jag växlar mellan perspektiv som ringar in konstnärlig verksamhet som sker utanför de akademiska väggarna och perspektiv som berör vårt utbildningsinstitutionella perspektiv.

Många akademiskt anställda på Konsthögskolan kan till exempel ha yrkesroller både som konstnärer med privata karriärer och som anställda undervisare med konstnärliga forskningsprojekt. I och med att de konstnärliga forskningsprojekten kan innehålla inslag som påminner om eller är identiska med projekt som de anställda utför som självständiga yrkesutövande konstnärer kan premisserna för verksamheten skilja sig åt även om inte aktiviteten i sig behöver göra det. Vad detta ringar in handlar om skillnaden mellan konst och konstnärligt utvecklingsarbete samt de friheter som generellt antas finnas eller faktiskt finns för aktiviteterna utförda innanför eller utanför de akademiska väggarna. Hur uppfattas egentligen det i lagtext mindre utvecklade begreppet konstnärlig frihet gentemot den akademiska friheten som definierar den akademiskt anställdes handlingsrum?

Vad gäller konst generellt så finns det historiskt många exempel på hur konsten utvecklat sig och verkat i repressiva sammanhang där endast den officiellt sanktionerade kulturen tillåtits. Konstskapande erbjuder unika möjligheter för ställandet av spörsmål med en öppen karaktär där innovationen ofta genereras ur att ifrågasätta sakernas tillstånd. I sammanhang där konstens främsta och kanske enda uppgift är att underbygga den rådande ideologin får aktiviteterna därför svårt att bli nyskapande eftersom allt annat än just bejakande av sakernas tillstånd gjorts olagliga. Samtidigt har det visat sig att det även innanför tämligen hårt hållna sammanhang kunnat skapas icke-officiella uttryck som hämtat drivkraft och energi ur möjligheten att med olika medel kunna teckna bilder som föreslår något annat än de rådande förhållandena.

Eftersom ett undersökande av sakernas tillstånd utan att behöva avlägga konkreta svar är en drivkraft för många konstnärliga aktiviteter är de ofta motståndskraftig mot försök att kväsa den. Med detta sagt är det samtidigt viktigt att hålla isär konst och konstnärlig utbildning. Konsthögskolan är ett utbildningssammanhang vilket innebär att de akademiskt anställda har en del av sin arbetstid fördelad till konstnärligt utvecklingsarbete. Vad som faller innanför det konstnärliga utvecklingsarbetet kan som tidigare nämnts vara svårt att skilja från aktiviteter som de ansatta skulle utfört som fria konstutövare utan anställning vid konsthögskolan.

Om konstnärlig aktivitet generellt har en möjlig motståndskraft gentemot repression så är det svårare att se hur ett sådant motstånd skulle kunna formeras innanför den konstnärliga forskningen. En konstnär har en bredare repertoar av sätt att arbeta på och sammanhang att verka i medan konstnärlig forskning är mer beroende av att bli sanktionerad av en arbetsgivare – exempelvis ett universitet eller som i vårt fall en högskola. Om den konstnärliga forskaren tystas i sitt yrkesutövande på skolan är dennes möjligheter att verka inte lika mångfacetterade som för den självuppnämnde och fritt verkande konstnärens.

Konstnärlig forskning har möjligheten att tillåta sig en utfallsmässigt partiell vaghet i de konstnärliga undersökningarna. Ett innehållsligt krav på att konstnärliga och praktiskt orienterade moment ska ges en fullödig innehållslig deklaration och att den exempelvis ska praktiseras utifrån existerande och socialt aktuella uppfattningar skulle göra det svårt att tillföra något utöver ett bejakande av samhällets existerande sociala strukturer, även om detta packas in i termer av kritik. Detta vore en utveckling med få innovativa möjligheter där den Konstnärlig forskningens inneboende möjligheter att skapa unika insikter och kunskap inte tas tillvara.

Konst och konstnärligt utvecklingsarbete är som bekant inte samma sak men det betyder heller inte att det helt saknar relationer. Konstnärliga projekt såväl som konstnärligt utvecklingsarbete måste ha möjligheterna att tillföra kunskap utöver det vi redan vet och kommit överens om, vilket innefattat är att öppna upp mot något som kan innebära att belysa meningsskiljaktigheter.

I en tid och i ett sammanhang präglat av viljor från både den politiska vänstern och högern att insnäva handlingsutrymmen för yttranden ser presenterandet av denna slags arbeten ut att kunna bli allt annat än enkelt. Att värna och att aktivt verka för en så hög takhöjd som möjligt för den akademiska yttrandefriheten är därför ännu viktigare för vårt konstnärliga utbildningssammanhang än för många andra och mindre polemiskt inriktade akademiska områden.