Bland självproletärer, falska vänner och karriärvägar

Falska vänner är ord som låter likadant och som gärna har identisk stavning som ord i det egna språket men som har en helt annan betydelse. På norska och svenska har vi det klassiska exemplet med rolig – ett ord som visserligen har samma etymologiska bakgrund men som idag betecknar två skilda saker. Det svenska ordet rolig betecknar det som på norska faller under begreppen artig eller morsom medan det norska ordet rolig översätts till svenska med lugn.

I slutet av september 2020 skickar trettionio medarbetare på Sveriges Radio (SR) ett upprop till den egna ledningen där de protesterar mot rasism och brist på representation på arbetsplatsen och särskilt vad gäller ledande tjänster. De som undertecknat anser att SR brister i bland annat nyhetsvärdering och rekrytering och att rasism inte tas på allvar. ”Sveriges Radio speglar inte hela Sverige, varken bland anställda eller i innehållet”.

Tjugoen av de undertecknade önskade vara anonyma men det som förmedlas är att uppropet företrädelsevis kommer från anställda tillhörande olika samhällsminoriteter. Till saken hör att SR av andra röster beskrivs som progressivt inriktade, av vissa röster till och med för progressivt, vad gäller mångfald i sina anställningar. Den sammantagna bilden som tecknas av debatten antyder ett progressiv etniskt och socialt homogent ledarskikt som verkar vara intresserade av att anställa medarbetare med annan bakgrund som dock inte fått något egentligt inflytande.

På svenska arbetsplatser med personalkök är det vanligt att det dyker upp lappar med uppmaningar om att plocka undan och städa efter sig. Den vanligaste lappen lyder: ”ta undan efter dig, din mamma jobbar inte här”. För att återgå till Sveriges Radio och public serviceföretagets rekrytering av personal, representation och antydan om möjliga karriärvägar så sägs det att det inte är någon idé att sätta upp lappar som denna eftersom så mångas mammor faktiskt jobbar på SR. Vad som är korrekt i debatten är inte så enkelt att avgöra för en utomstående men det verkar i alla fall som att problematiken berör det välkända dilemmat med att både ha kakan och äta den.

Ungefär vid samma tid som mordet på George Floyd i Minneapolis antog stadenen ny plan för sina offentliga skolor som tillhör de mest segregerade i USA en plan för att åstadkomma en större mångfald av elevunderlaget. Till saken hör att Minneapolis brukar anses vara en av de mest progressiva städerna i USA och som också odlar en självbild som förespråkare av mulitkulturalism. Det nya medlet för att åstadkomma en ökad mångfald innebar att kartorna som anger antagnings-områdena för olika skolor ritades om. Den tilltänkta effekten var att de nya kartorna skulle koppla samman en del av de mer välbärgade områdena med företrädelsevis vit befolkningssammansättning med skolor av annan och mer diversifierad social och etnisk konstitution.

Resultatet efter något år verkar än så länge inte gett så stort genomslag eftersom det fortfarande är möjligt för föräldrar att välja skolor utanför staden eller sk. charter schools* Ett troligtvis ganska typiskt exempel i den annars historiskt progressiva staden och staten fanns att läsa i en artikel i The New York Times den 27 november 2021 där Ms. Wulfsberg, som beskrivs som en vit kvinna som alltid röstat på demokraterna och med en tonårig dotter, citeras om hennes beslut att inte skicka dottern till den anvisade offentliga skolan. Resonemanget handlade om att hon ville det bästa för sin dotter, huvudargumenten var att den anvisade skolan låg krångligt till med offentlig transport och att dottern ville läsa japanska vilket inte fanns som ämne på den anvisade skolan som bara erbjöd spanska. I tillägg ville gärna Ms. Wulfsberg gärna att bägge hennes barn skulle gå på samma skola. Kort sagt så föll valet tillslut på en skola utanför staden, enligt artikeln har skolan 80% vita studenter och ligger 25 minuter med bil från hemmet.

Min egen grundskole- och gymnasietid är en blandning av att ha både gått i väldigt homogena och väldigt heterogena skolor. I detta sammanhang är de förstnämnda intressanta eftersom det i homogena sammanhang aldrig finns anledning att för de flesta fundera över sakernas tillstånd. De gemensamma uttrycken tas för givet vilket sedan ger de invigda ett oproblematiskt förhållande till olika situationer och beslut där de överenskomna koderna tas för generella sanningar gällande allt ifrån trivialiteter till större beslut i livet.

Att bevittna denna slags sociala kodning och hur det inte minst verkar osynlig för de som inne har det normsättande imperativet uppenbarar att oförmågan att se sig själv utifrån även gör individerna blinda för sin egen förändring. Sjuttiotalets självproletariserade unga vuxna med bakgrund i solid akademisk medelklass kastade av sig arbetaridentiteten när vindarna vänt och blev, i många fall, åttio och nittiotalens medieelit. Begreppen som en gång hade gällt liv och död var med ens bortglömda och försvunna.

Över tid kan begrepp bli utsatta för det som brukar benämnas i termer av begreppsmässig urvattning och begreppsmässig glidning. Det förstnämnda kan exempelvis utgöras av ett slagkraftigt begrepp som visar sig vara effektivt i en mängd olika sammanhang och som därför vinner ett alltmer generellt bruk till den grad att det till slut mist sin ursprungliga kraft och alltså blivit urvattnat. Det sistnämnda med begreppsmässig glidning handlar i sin tur om att snarare än att förlora innebörd så ändrar den sig, ett historiskt exempel är gemen som gått från att betyda vanlig till att betyda elak. När politiska och språkliga vindar vänder är det bara de med rätt kunskapskapital som kan hissa segel och navigera vidare, alla andra blir kvar och undrar hur de obemärkt kunde lämnas ensamma.   

Konsten brukar ju sägas spegla samhället, inte som en direkt återgivning utan snarare som bilder av det som spegeln inte riktigt kan fånga. Inom konsten har performativitet, som i korthet är en teori om språket som en form för social handlande som kan frambringa handling, varit en tematik som fått mycket intresse under de senaste femton åren. Denna tendens inom konsten har sannolikt en förklaring som relaterar till att den säger något om oss och vår tids strömningar. Kanske har vi nu nått en punkt där det går att tydligare börja kunna ringa in vad som är speciellt med performativitet i vår tid. 

Möjligen börjar vi inse att bara för att något uttalas så behöver det inte hända, i alla fall att det inte finns en korrespondens mellan att det som sägs faktiskt är det som sker eftersom det lika gärna kan vara det motsatta. Någon säger att detta är det, att du är sådan och jag själv är det här. Någon beskriver sitt uppdrag utifrån erkänt goda intentioner och steg för steg har det som sägs kommit att överskugga det som faktiskt görs.

* https://www.notmywar.com/hva-er-en-charter-school/